Det var en gång…
Allt har sin motsats. Och om det nu finns en plats som ”vår kreatör” glömde, så finns det också en plats som samme kreatör lade lite extra möda på i skapelsens ögonblick. För visst är det något speciellt med Tällberg. Som by. Som plats. Och som möjlighet. Visserligen har mänskligheten i allra högsta grad bidragit till att dagens Tällberg har en stark prägel, men långt ifrån allt kan tillskrivas de människor som succesivt byggt upp byn till ett välkänt begrepp. För det är få platser som fått samma grundförutsättningar likt de Tällberg fick den dagen det begav sig…
”Det tallbevuxna berget”, Tällberg, har många år på nacken. Tack vare välbevarad dokumentation kan man med säkerhet säga att det 1541 fanns sju verksamma bönder här, och att antalet stadigt ökade. 1825 hade byn 31 gårdar, vilka alla var självförsörjande. Jakt och fiske spelade en stor roll på den här tiden, inte minst då Tällbergs marker var torra, och därmed inte genererade särskilt stora skörder. Bisysslor, som skogsavverkning, vinterkörningar, hemarbete eller arbete på annan ort, var också vanligt på den här tiden. Familjerna bodde ofta trångt, med sovrum, kök och vardagsrum i samma utrymme, framför allt då uppvärmningen krävde så.
Kött- och mjölkproduktionen var de viktigaste delarna av jordbruket, och man hade så många djur som betet tillät. Men tillvaron var knaper, många djur svältföddes till följd av de svaga skördarna. Man var också känslig för balansen i åkermarkerna, gödsling och uttag var tvungen att gå hand i hand för att inte jorden skulle utarmas.
Industrialismens inträde på 1800-talet innebar många förändringar. Maskinerna snabbade på produktionen och järnvägen underlättade spridningen av varor över hela landet. Bönderna kunde förstärka sin försörjning genom att avverka skog och sälja dessa till sågverken. Dessa kunde i sin tur leverera brädor och bjälkar, något som innebar att man mer eller mindre slutade timmra sina hus. Tillgången till virke underlättade till- och nybyggnationer, och Tällbergs gårdar förändrades sakta men säkert. De timmrade husen kläddes in i ”vanliga bräder” och den röda färgen blev allt mer vanlig på byns byggnader.
1911 försågs byn med elektricitet, samtidigt som jordbruket hade sin absoluta topp. 1915 fanns 35 hästar, 71 kor, 31 ungnöt, omkring 30 får tillika getter, en tjur, 14 svin och 157 hönor. Några år senare, avtog jordbruket och befolkningen minskade i byn. Fram till 1950 mer än halverades antalet verksamma bönder. Under samma tid ökade de handels- och hotellanställda från tre till 68 som en följd av att turismnäringen tilltog.
Tack vare järnvägen och ångbåtstrafiken blev Tällberg lättillgänglig för turister. Den magnifika utsikten var en av de anledningar till att många drogs till byn, och de första sommargästerna bosatte sig i här i början av 1900-talet. De efterföljande åren flyttade än fler människor till byn, till nybyggda eller hitfraktade bostäder.
Med alltjämt ökande turismtillströmning uppstod också ett behov av inkvartering. De första övernattningsmöjligheterna stod klara 1908. Därefter utökade byn sina möjligheter att ta emot turister, inte minst då efterfrågan bevisligen inte skulle sina. Mellan 1908-1960 föddes inte mindre än åtta hotell, vilka fortfarande finns kvar. Tällberg är därmed Sveriges hotelltätaste by. Och förmodligen också den mest dalatrogna.